Georgien 19-25 maj 2019

I maj hade jag tack vare Carl Skottsbergsstipendiet möjlighet att följa med intendent Henrik Sjöman till Georgien för att delta i konferensen Advances and Perspectives of Biodiversity Research and Conversation in Georgia. Utöver medverkan vid konferensen var mitt syfte med resan att få möjlighet att studera vanliga och mindre vanliga trädgårdsväxter i deras naturliga växtsamhällen, med särskilt fokus på ängslika marker och deras kulturpåverkade ekologi.

Mitt första möte med den georgiska trafiken är något chockartat. Det sker under taxiresan från Tbilisis flygplats, ackompanjerad av tonerna från öronbedövande lokalproducerad technomusik. Hastigheten är hög och eventuella trafikregler tycks improviseras under körningens gång. Det kommer ta hela veckan att börja vänja sig.
Konferensens första dag inleds med vad som skulle vara den för mig mest intressanta föreläsningen, där den georgiska botanikens grand old man George Nakutsrishvili berättar om olika klimatzoner i landet, och de bälten av växtsamhällen som avlöser varandra inom relativt korta avstånd i en gradient från låglandets stäpp till kaukasus högsta, ständigt snötäckta toppar. Eftersom de flesta föredrag hålls på georgiska och livetolkas i headset är det en utmaning att lyckas hänga med, och vid dagens slut är vi båda rejält trötta i huvudet. För att rensa hjärnan åker vi upp till Tbilisis äldsta restaurant, som tronar högt över staden med en fantastisk utsikt, och delar den första av många khachapuri, det georgiska kökets grundpelare – bröd med smält ost. Längs vägkanten på väg upp får jag en första smak av det jag kommit för att se. Mängder av fläckvallmo, Papaver commutatum, blommar i rött med en svart fläck på varje kronblad, tillsammans med olika arter glim, Silene sp., och andra både inhemska och införda torrmarksväxter.

Den andra dagen bjuds det efter förmiddagens presentationer på rundvandring i staden. Från bussen noterar jag ett för mig exotiskt ogräs här i vinproduktionens hemland: vinrankor som fullständigt klär in en tall eller från trädgårdarna kastar sig ut över gatan och blockerar den redan snålt tilltagna trottoaren. Vi besöker den vackra Metekhikyrkan vid Europatorget, och fortsätter sedan förbi området med de berömda turkiska baden upp på bergsryggen som skiljer Tbilisis gamla stad från den botaniska trädgården. Här ligger stadens gamla borg och monumentet Kartlis Deda, ”Georgiens moder”. Trots dessa högresta sevärdheter blir det tydligt vilket sällskap vi befinner oss i när botanister från hela Europa håller sina blickar tätt fästa mot marken och tävlar i att artbestämma allt de ser. Jag fastnar för en vildväxande kapris, Capparis spinosa i blom, medan Henrik blir mer exalterad av att kunna visa mig ett exemplar av kaukasisk bäralm, Celtis caucasica. Längre upp vid georgienmonumentet har vi åt ett håll utsikt över staden och åt det andra dalen med den botaniska trädgården, där mängder av förvildad fikonkaktus, Opuntia sp., blommar vackert längs hela bergssidan.

Nästa dag går vi upp tidigt, något medtagna efter tisdagkvällens galamiddag med traditionell mat, dryck, sång och dans, för att resa upp i bergen över dagen. Bergskedjan som skiljer Georgien från Ryssland i norr heter Stora kaukasus (till skillnad från Lilla kaukasus i söder mot Turkiet och Armenien), och det är mot ryska gränsen vi ska ta oss. Vi åker längs den gamla militärmotorvägen, som enligt Nakutsrishvili är ett av de bästa sätten att uppleva de växlande klimat- och växtlighetzonerna. Nere på låglandet är sommaren på väg att torka sönder gräsmarkerna, och från vägen ser vi herdar som med hjälp av hundar och stavar är på väg att föra sina får upp mot bergen och friskt bete. Här tillämpas fortfarande ett system av fäboddrift där boskapen betar på låglandet under vinterhalvåret och drivs upp i bergen under sommaren. Henrik hävdar att fördelen med att botanisera med bil på detta vis är att man dels kan tillryggalägga långa sträckor, dels kan stanna spontant så fort man får syn på något intressant vid vägkanten. Det kommer visa sig att han har helt rätt; vårt första stopp blir vid borgruinen Ananuri som ligger precis där floden Aragvi rinner ut i Zhinvalidammen. Jag får syn på intressanta rasmarker vid vägkanten jag vill undersöka och blir inte missnöjd trots att de är branta och svårtillgänliga. De uppvisar en stor artrikedom med bland annat gulsyska, Stachys annua, och solvändan Helianthemum grandiflorum som växer tillsammans med en av de otroligt vackra storväxta och rosablommande jungfrulinarter, Polygala sp., som finns här, samt den purpurfärgade vedeln Astralagus cancellatus. Dammen ligger precis vid bergens första utlöpare och nu börjar de riktiga stigningarna längs smala serpentinvägar. Henrik pekar ut intressanta kulturhistoriska spår i landskapet i form av hamlade träd och begynnande igenväxning av gamla betesmarker, samtidigt som vägen flera gånger halvt blockeras av kor, får och åsnor på väg upp mot sommarbete på fjällsidorna. I allmänhet är det här i bergens lägre regioner skogsbevuxet och lummigt. I flodbäddarna längs vägen växer stora snår havtorn, Hippophae rhamnoides. Precis där kalfjället med sina smaragdgröna, mjuka och ulliga betesmarker tar vid hör guldazalean, Rhododendron luteum, hemma. Enligt Henrik fungerar den här som igenväxningsart ungefär på samma sätt som slånet gör hemma. Längre upp i Gudauri ligger skidanläggningarna tätt, och här stannar vi när jag får syn på små vita bollar av en blommande tibastsläkting, Daphne glomerata, som växer tillsammans med den storblommiga Veronica imerethica och den kraftigväxande kaukasiska gullvivan Primula veris ssp. macrocalyx. Ovetande om vad som komma skall blir jag väldigt exalterad över några små ynkliga exemplar av den östliga underarten av vårgentiana, Gentiana verna ssp. pontica (som lokalt går under epitetet angulosa).