Med vännerna till Kapprovinsen
Jag blickar ut över ett glittrande vitt vinterlandskap. Årets första snö har kommit och det känns overkligt att jag för bara en dryg vecka sedan fick uppleva våren!
Vi var 14 som hade nappat på vänföreningens inbjudan att resa till Sydafrika i månadsskiftet oktober/november. Resan leddes av Mats Havström, intendent vid Göteborgs Botaniska trädgård, och Steve Bolnick från Sydafrika som visade sig vara en mycket erfaren och allmänkunnig naturguide.
Fynbosvegetationen
Några i gänget var riktigt duktiga botaniker, men de flesta var som jag hyfsat bra på svenska växter men totala noviser vad gäller Kapfloran. Kapprovinsen är det till ytan minsta av världens sex florariken och karakteriseras av en mycket hög andel – 70 % – endemiska växtarter, d.v.s. arter som bara finns här. I Kapprovinsen finns ca 9 000 kärlväxtarter att jämföra med Sveriges knappt 2 000, trots att ytan bara är ca 20 % av Sveriges. Jag måste erkänna att jag redan första dagen gav upp ambitionen att försöka lära mig artnamnen, för artrikedomen var helt överväldigande! Istället koncentrerade jag mig på att njuta av allt det vackra och försöka lära mig de viktigaste växtfamiljerna, om deras ekologiska förhållanden och spännande spridningsbiologi.
Vegetationstypen som täcker stora delar av kapprovinsen kallas Fynbos. Det betyder ”finbladig buske” på afrikaans, vilket passar bra till de tre dominerande växtfamiljerna Proteaceae, Ericaceae (ljungväxter)och Restionaceae (gräsväxter). Många av arterna är helt beroende av brand för att deras frön ska gro. Bränder inträffar regelbundet och helt naturligt, men markägarna försöker förstås släcka elden för att skydda sin egendom. För att rädda kvar den unika floran anlägger man därför bränder under kontrollerade former och man röjer bort främmande, invasiva arter inom de naturskyddade områdena.
Vi bodde tre nätter i Kapstaden och fick då tillfälle att åka upp på det drygt 1 000 m höga Taffelberget samt besöka en av världens finaste botaniska trädgårdar, Kirstenbosch, vid bergets fot. Där hade det första exemplaret av Sydafrikas nationalblomma, kungsprotean, just slagit ut. Men allt var faktiskt inte främmande. Överallt såg vi t.ex. vildväxande pelargonarter. Somliga var meterhöga buskar, andra små med ett krypande växtsätt. Vi ägnade en hel dag åt floran på själva Kaphalvön och besökte förstås Godahoppsudden.
Valar och vin
I minibuss for vi sedan vidare till kuststaden Hermanus ca åtta mil sydost om Kapstaden. Där besökte vi ett botaniskt paradis, Fernkloof Nature Reserve, och blev guidade av dess grundare och förre chef, den 87-årige och otroligt spänstige Frank Woodvine. Det var rejäla stigningar och vi pustade i värmen, men inte Frank!
Hermanus är den här årstiden en ganska säker plats för att få se sydkapare, den valart som drabbats allra hårdast av valfångst men som nu återhämtat sig ganska bra. Vi kunde på nära håll se ett tiotal exemplar, bl.a. en hona med nyfödd kalv (ca 150 kg!).
Efter två nätter i Hermanus for vi vidare till Stellenbosch som ligger ca fem mil öster om Kapstaden och är centrum i Sydafrikas vindistrikt. Här var naturen helt annorlunda med betande kor och får och vidsträckta odlingar. Vinstockar förstås, men också fruktträd, grönsaker och sädesfält. Vi besökte den botaniska trädgården, men det bestående minnet var nog vandringen i naturreservatet Jonkershoek, en artrik dalgång omgiven av mäktiga berg och med ett högt vattenfall, där vattnet ännu porlade trots extrem torka. Och jodå, vi hann besöka inte mindre än tre vingårdar och provsmaka deras ädla drycker.
Fullproppade med nya kunskaper och insikter reste de flesta därefter hem till Sverige, men fem av oss avslutade med tre dagars fantastik safari i Krügerparken – men det är en annan berättelse!
Ulla Arnberg (text)
Rune Svensson (foto)
* Kapprovinsens landyta är drygt 90 000 km2 och har 9 000 arter kärlväxter? Enligt skylt som Frank visar på en av Runes bilder.
** Sveriges landyta är 407 339 km2 enligt SCB. I Sverige finns knappt 2 000 kärlväxtarter enligt www.bioresurs.
