Efter den magnifika avtackningen i slutet av augusti, då jag blev rejält påmind om att jag kanske ändå hunnit med en del under de 39 åren i Göteborgs botaniska trädgård, så kunde det väl vara lagom att lägga hatten på hyllan, slänga sig i soffan, ta en öl och glo på TV.

Hur lockande det än kan låta så är det, måste jag erkänna, inte riktigt min stil – möjligen ölen undantagen. Så just nu sitter jag på mitt nya krypin i norra Porthuset och dricker öl. Nä, det var förstås inte riktigt sant. Jag planerar för årets fruktutställning, som snart ska öppna. Sedan kan det väl inte hjälpas att jag emellanåt, när saker förs på tal, också funderar på det som har varit.

Som t.ex. på de första åren som amanuens här i Botaniska. Hur mycket tid det fanns förr för att sätta sig in i verksamheten och inte minst för att lära känna växtmaterialet i trädgården. En kunskap som är A och O för en trädgårdsbotanist. Låt vara att även lördagförmiddagar, när man borde gått till saluhallen med frugan, togs i anspråk. Då kollades nämligen alla nya vetenskapliga artiklar in, artiklar som kunde ha relevans för bestämningsarbeten som kontinuerligt måste utföras i trädgården.

Nog för att jag hade ”pysslat” med växter sedan ganska länge. Jag pressade mina första blommor sommaren jag fyllde elva. Det regnade småspik den sommaren och mycket möglade i pressen!  Men vad gjorde väl det – några år senare drunknade hela mitt herbarium vid en källaröversvämning.

Men det skulle bli mer pressande, ja mycket mera. Fast det hade jag ingen aning om då. Efter grundexamen vid Lunds universitet fortsatte jag där med doktorandstudier i grekisk bergsflora. Många tusen herbarie­ark lades till samlingarna. Den skandinaviska floran (liksom fåglar förstås!) blev fortsatt min stora hobby. Av någon underlig anledning hade träd och buskar, dvs. det som hösten 1976 kom att bli mitt nya arbetsfält i Botaniska, dittills förblivit ett för mig outforskat kapitel. Så vad kunde väl passa bättre än att tillträda ett jobb som dendrolog. Snacka om tvingande skäl.

Nu gällde det att så snabbt som möjligt lära sig var de olika arterna fanns. Som alla vet är Botaniska en stor anläggning och arterna är många. Så det tog i alla fall några år. En tidig introduktion till Arboretet ska jag sent glömma. Min företrädare Tor Nitzelius visade runt i rasande tempo. I just sådant tempo körde Tor bil på alla småvägarna där ute. Som tur var fanns åtminstone inga träd i vägen. Ska man hinna se både Nordamerika, Europa och Asien på samma resa måste man helt enkelt (b)ila.

På tal om att resa. Det är nog få förunnat att kunna resa och på tjänstetid få se så många delar av världen som jag har kunnat. Det började med tropiska träd och Elfenbenskusten 1980, men det är inte många som känner till. Därefter följde de mer omtalade insamlingsresorna till Pakistan (1983), Marocko (1990) och Kina (1993).

I början på 80-talet engagerade jag mig för påsköträdet. Då var det långt ifrån så berömt som det är idag. En absolut höjdpunkt var att komma till Påskön, efter en inbjudan från självaste Thor Heyerdal. Här återplanterade vi symboliskt 1988 två små påsköträd från Göteborg.  Trädet hade sedan länge utrotats från sin enda naturliga växtplats i världen, nämligen Påskön.

På den mytomspunna ön lärde jag även känna Bengt Danielsson, ni vet han med Villervalle i Söderhavet. Tack vare den bekantskapen kunde trädgården så småningom också bjuda in honom som Carl Skottsbergsföreläsare.

Men alla resor till trots så har mitt hjärta naturligtvis alltid tillhört vår fantastiska botaniska trädgård. Tänk vilken utveckling den har genomgått på alla dessa år. Min förste chef Per Wendelbo skulle knappast ha känt igen sig idag. Den i mitt tycke viktigaste landvinningen är utan tvekan den blomstrande pedagogiska verksamheten. Det förtjänar att påpekas om och om igen – barnen är vår och jordens framtid.

Det finns, som ni Vänner vet, väldigt många sevärda områden i Botaniska. Detta faktum missar tyvärr de flesta av trädgårdens korttidsbesökare. Men med mer tid, som sådana som jag nu har, finns hur mycket som helst att uppleva.

Arboretet hör och kommer naturligtvis alltid att höra till mina favoriter. Här kan man ägna många dagar, för att inte säga veckor.  En annan plats där både min kropp och själ ofta befunnit sig är förstås Japandalen. Man mår helt enkelt bra av att vistas där – fysiskt och i tanken.

Efter att ha arbetat med japanska växter i några decennier fick jag i elfte timmen äntligen tillfälle att resa till detta fantastiska land. Ja, ni vet. Det var tack vare Carl Skottsbergsstipendiet 2012. Många för mig bara från litteraturen bekanta berg, öar och städer hann jag se under mina tolv dagar där. Och alla dessa växter, träd i sin naturliga miljö inte minst, som vi sedan länge odlat i Botaniska. Det gav verkligen mersmak. Men att resa till Japan som pensionär lär väl inte bli av tänker jag. Eller?

Just i dagarna har reseföretaget Världens Resor med hjälp av bl.a. undertecknad knutit ihop ett smått fantastiskt prospekt över en 15-dagars natur- och trädgårdsresa till Japan i maj 2016. Resan riktar sig naturligtvis till Vännerna. Det är tänkt att jag ska fungera som botanisk ciceron. Reseledare och programansvarig blir en erfaren Japanspecialist, landskapsarkitekten Jan Stålbom. Vore kul att ses i Japan!

Björn Aldén, glad pensionär
Intendent och dendrolog emeritus, Göteborgs botaniska trädgård